svennelicious

Jag har alltid varit fundersam över varför jag hela tiden flyttar runt så mycket som jag gör, och alldeles nyss, på väg till jobbet, så slog det mig. Pang sa det, ungefär som att någon tryckte på en knapp.
Om jag stannar på ett ställe för länge så känns det som att jag slutar växa som person, att jag bara stannar upp i min utveckling. Det är förmodligen inte alls så, men det är så det känns. När jag nu var på väg till jobbet, som är samma jobb som jag arbetade på förra året, och med ljudet från Hello Saferides senaste skiva i mina öron, så kände det verkligen som att jag gått ett steg fram och tre steg tillbaka. Det känns helt fel! Det var nog därför jag ville flytta tillbaka till Örebro, som en mellanlandning inför nästa flytt, en stund att bara sätta sig ner och ta det lugnt, men något i mig fick mig att inse hur ologiskt och dumt det skulle vara och därför blir det som sagt ingen flytt tillbaka till Örebro. Det om något skulle vara att gå bakåt. Malmö blir det! Ny stad, samma människor och samma jobb, men ändå en ny stad. Just nu känns det lite.. inte jobbigt, men förvirrande, fast det går nog över så fort flytten är överstökad. Det är säkert bara flyttstressen som känns av ändå, så. Men en sak är säker - jag är i konstant behov av förändring, annars blir jag uttråkad och nedstämd.
En sak jag börjar fundera på av allt det här är ändå hur länge jag ska hålla på att flytta runt, hur mycket jag känner att jag ska behöva utvecklas innan jag kan slå mig till ro och bara ta det lugnt. Jag hoppas det handlar om år och inte decenier, men det är svårt att veta.

Nu kanske jag borde sluta blogga och börja göra glass istället, så jag inte hamnar en massa efter här.